Nä... jag fattar inte... Öööhhh.................... Vaddå???!! Hur? Varför? Det funkar ju inte!!!

Jag menar, har det egentligen nån betydelse hur någon ser ut för att man ska bli kär i den personen? Eller är det som alla moraltanter säger; "Det är insidan som räknas..." Personligen kan jag faktiskt med handen på hjärtat säga att jag aldrig har gått fram till en helt okänd kille som jag har tyckt varit direkt ful, bara för att han skulle kunna vara världens trevligaste och roligaste människa. Men å andra sidan har jag flera gånger upplevt att en kille som jag först aldrig skulle titta två gånger på har blivit snyggare bara man har pratat med honom och lärt känna honom. Om en människa har världens underbaraste personlighet så kanske jag skulle falla för någon som inte lever upp till mina "krav" på hur en pojkvän ska se ut. Sen har väl dom flesta olika uppfattning om vem som är snygg och inte? En kille som jag tycker ser ut som guds gåva till kvinnorna kanske någon annan inte alls tycker är det minsta fin. Och en kompis våta dröm kanske i mina ögon ser ut som jordens tönt.. Det ligger väl, som man säger, i betraktarens ögon. Men jag tror att oavsett vem jag faller för på krogen, så delar jag hellre mitt liv med någon som har ett hjärta av guld än en kille som är så snygg så att det gör ont men totalt saknar personlighet. Nu borde jag väl för husfridens skull påpeka att jag haft turen att få en kille som jag både gillar att se på och att prata med.. ;-)

Föresten vill jag tacka dej älskling för att du stått ut med mej i alla år. Eftersom jag inte är hemma imorn när vi har våran årsdag/förlovningsdag, så lovar jag att tänka på dej så mycket jag kommer ihåg imorn. Jag älskar dej. <3

(Det här är min våta dröm...)

...att jag inte är världens snabbaste på att uppdatera. Men jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jobbar extra rätt mycket nu, och dagarna går åt till att sova. Sen händer det väl kanske inte jättemycket spännande i mitt liv just nu. I helgen som var hade jobbet fixat en fest för att tacka alla vikarier efter sommaren. Jag tror att det var typ 5 vikarier där, resterande 45-50 st va ordinarie personal... Det började bra med välkomstbål och mingel, sen kom maten och nån, (inte jag...) somnade först ute på en bänk för att senare gå in och fortsätta sova med överkroppen hängandes över bordet där vi andra satt och åt. Min bordsgranne råkade lägga sin servett över ljuset varvid alla (inte jag..) skrek hysteriskt och viftade med armarna. Eftersom en utav brandmännen (som jobbar i vården) satt vid vårat bord började de skrika hans namn i ren panik men innan han hann fram till ljuset hade naturligtvis servetten redan brunnit klart och förvandlats till en liten hög med aska. När vi hade lyssnat på Markoolio, ("värsta schlagern" eller "ingen sommar utan reggae") för hundraåttiofjärde gången fick jag nog och traskade hem vid 22.15 ungefär. Av de fyra ciderna som jag tagit med mej hade jag tre med mej hem igen.. Hade sovit dåligt och hade lite ont i huvudet så jag tänkte att jag skulle hem och sova tidigt, men G hade andra planer och höll mej vaken till fyra på morgonen tror jag... (men det är inget jag tänker klaga på..)