"We got to a point I can’t stand
I’ve had it to the limit; I can’t be your man
I ain’t more than a minute away from walking "

Jag vet inte om jag orkar längre... Känns så jävla meningslöst att fortsätta kämpa. Det finns absolut ingen glädje överhuvudtaget med att gå till jobbet och det känns ungefär som om jag sprungit allt vad jag kan rätt in i en vägg. Totalt stopp. Att förändra och försöka förbättra något på jobbet känns ungefär lika lätt och meningsfullt som att försöka gräva med en sked rätt genom jorden. Man blir motarbetad från alla håll och om man påpekar nått finns det absolut ingen chans i helvetet att det går att komma fram till en lösning. Istället är det taggarna utåt. Det som kanske känns allra mest hopplöst är att det inte bara är jag som känner såhär. Chefen har gjort klart för oss att det är hon som har makten och hon gör som hon tycker oavsett vad vi anser och oavsett hur vi mår. Det finns inget jag skulle vilja göra hellre än att säga upp mej, men jag måste vara realistisk också. Jag menar, hallå!?? Hur mycket jobb finns det att välja på?? Och jag kan inte säga upp min fasta, trygga inkomst när jag inte har en aning om vad som händer sen. Men det är klart, jag ska naturligtvis söka alla jobb som dyker upp. För jag måste härifrån innan jag bryter ihop. Innan jag blir (allt för) bitter...

"Another night and I bleed.."

"Find a new one to fool.."

(Sunrise Avenue - Fairytale Gone Bad)