Hur mycket är det ok att ljuga? Är det ok att ljuga om ingen kommer till skada och det är för en bra sak? Jag är världens sämsta på att ljuga och jag har världens sämsta pokerface. G ser alltid på mej om jag inte talar sanning. Jag behöver inte ens börja prata alla gånger för att han ska förstå att jag inte är helt uppriktig. Det kan räcka med att han frågar något och då börjar jag fnittra. Om han tex. frågar om jag tycker att nån är snygg och sen spänner ögonen i mej så är det lite svårt att klämma fram ett nej när hela jag lyser jaaaa... (Ok, det kanske va ett dåligt exempel för det är ju ingen vits att ljuga om nåt sånt. Är nån snygg så är den ju det.) Men det kan va vad som helst.

Men nu har jag alltså ljugit "på riktigt". Inget farligt, men ändå en lögn.. (Bara för att inte G skulle frysa ändan av sej.) Kände mej jättedålig och va naturligtvis tvungen att erkänna på en gång. Det va ju inget allvarligt jag ljög om, men ändå.

Sen har jag funderat på en annan sak. Om man inte säger nått då, är det också en lögn? "Att undanhålla sanningen..." Ex: Jag köper ett par skor. När jag kommer hem visar jag G allt jag handlat men "glömmer" att visa skorna. Om han inte frågar "har du köpt skor?" så behöver ju inte jag säga nått. Sen när han hittar skorna (månader senare, långt in i garderoben) så kan jag ju med gott samvete säga att det va läääängesen jag köpte dom. Då har jag väl inte ljugit bara för att jag inte sa nått från början?