Nu börjar jag fatta tror jag. Jag har till och med svarat på några mail utan att fråga allt för många gånger... Annars blir det en hel del spring. Flera har frågat mej om jag trivs på mitt nya jobb och om jag inte saknar mitt gamla.. Öhhh?? Känner du mej? tänker jag då.. Antar att de som känner mej vet hur mycket jag vantrivdes på slutet med det där andra som jag knappt vill prata om längre. Inte för att jag tyckte illa om de jag jobbade med utan för att INGENTING funkade. Men skit samma, jag tog mej därifrån.. Det är så jävla skönt att vara vaken på vanliga tider. Känns väl fortfarande lite motigt att kliva upp på morgonen, men snart så. Den här veckan börjar jag ju jobba en timme senare än vad jag har gjort, så imorse vaknade jag faktiskt före väckarklockan och trodde att jag hade försovit mej.

Jaja. Kan jag sluta prata jobb nångång då? Det är ju kanske inte så jätte intressant att läsa om. Men det händer ju faktiskt inte så himla mycket spännande så jag får väl skriva om jobbbet i brist på annat.

Fick höra idag att syster kommer hem i helgen kanske. Då blir det till att umgås. Ska klura ut nått riktigt roligt som vi kan sysselsätta oss med. Har precis för mej att nån jag känner fyller år snart.. Så det kanske blir utgång om man har tur..? (Om det är nått att gå ut på..) Vi får väl se.

Jag tänkte skriva igår, men jag ORKADE inte. Jag brukar ju va ganska snabb med att påpeka att jag ALDRIG blir bakis. Igår fick jag äta upp det... Ont i huvet, mådde illa, skakis och helt matt i hela kroppen. Spenderade mesta delen av dagen i soffan med att tycka synd om mej själv. Gjorde ett tappert försök att ta mej till affärn å köpa dricka. Va hundvakt i helgen så jag tog med mej vovven och gick på Konsum. Det va riktigt jobbigt... När jag kom hem va mamma där och hälsade på. Så då va jag ju tvungen att bita ihop och låtsas att jag mådde riktigt bra. Det gick ju sådär. Du måste sluta supa, sa mamma och spännde ögonen i mej. Men jag svarade bara att jag hade haft kul. Och det va det. Hade teamfest med jobbet i lördags. Riktigt roligt. God mat och roligt sällskap. Har lyckats få en skapligt rolig bild på Per som han helst vill att jag ska radera. Har inte bestämt mej än om jag ska ta bort den eller kopiera och sätta upp den över hela bygget... Får se hur jag gör. Fast det är klart.. Per är ju snäll och hjälper mej hela tiden så det vore ju dumt att riskera nått...

Nu har jag fått ett alldeles eget "bås" här på jobbet.Har ingen telefon än så jag kan inte ta några samtal. Men dator har jag så jag svarar på mail så mycket jag hinner. (Och kan..) Blir ju en hel del springa och fråga, men nångång ska jag väl lära mej så jag kan lösa problemen direkt utan att engagera hela raden... Återigen är det såklart stackars Per som får lösa de flesta av mina problem..

Jag vet inte om det är inbillning, men jag får känslan av att folk börjar undvika mej.. Gå stora omvägar förbi mej...

 Närå, alla här är jättesnälla och hjälper mej. Hursomhelst, jag är fortfarande supernervös över att ta mitt första samtal. Jag vet att det känns värre innan än vad det egentligen är. Men jag är iaf livrädd för att jag ska göra bort mej. Nä, nu ska jag fortsätta svara på lite mail.

Igår åkte Jag, G, Anna och Björsa hojj till Rättvik. G sa att det inte skulle bli speciellt kallt, men vid Emådalen började jag känna att det inte var roligt längre. När vi närmade oss Mora bad jag att vi skulle stanna på McDonalds så jag kunde köpa kaffe och spola händerna varma under kran i typ en halvtimme... Men G sa att det ju bara va tre mil kvar. När vi gled in i Rättvik frös jag på riktigt och hackade tänder... Vilken himla tur att OK-macken vi stannade på hade toaletten på utsidan, men världens kö..

Jaja. Vi kom till marknaden iaf och där va det mycket folk. Kul att se alla saker som man inte kunde köpa. Typ torkade blommor eller glaslyktor. Inte för att jag skulle köpa det, men jag hade inte kunnat om jag hade velat. Tror det va därför G absolut ville att vi skulle åka hojj. Köpte lite godis och korv. Innan vi skulle hem ville G ha en familjepizza i Mora. Snäll som jag är så delade jag den med han. Men vi lämnade typ en pizza.. Proppmätt och med extra tröja och jacka blev hemresan underbar. (Förutom låsningen i höften som kom när vi närmade oss Byvallen..) Väl hemma stöp jag i soffan och låg där tills det va dags att lägga sej "på riktigt".

Idag har det också blivit soffan en hel del. Det beror på förbannelsen som drabbar de flesta tjejer en gång i månaden. Så nu ska jag återgå till fosterställning och tycka synd om mej själv.

...och jag och G har precis käkat och tittat på Idol. Måste säga att jag inte är jätteimpad av min favorit: Amanda, men jag röstar på henne ändå.. Daniel får också en röst bara för att han är så jävla cool och bra. Ja, Mollen sover alltså här inatt för första gången. Men defenitivt inte för sista... Fan vilken underbar unge. Gnällde inte ens när jag la henne fast hon aldrig har sovit här förut. Duscha lite innan nattningen också, inte bryr hon sej för lite vatten i ansiktet... Spotta lite bara och sen världens smile.

Nu har jag alltså gjort min första arbetsvecka på SYKES. Känns helt underbart. Ledig i helgen och det känns (kanske för första gången) som om jag förtjänar det. Förut har jag ju varit ledig så mycket att jag inte riktigt har uppskattat det på samma sätt tror jag. Nu känns det mer som ett "riktigt" jobb... Synd bara att jag inte fått någon egen plats eller dator än. Men jag kanske vet vart jag ska få sitta. BREVID PER!!! Gissa om han kommer va trött på mej snart... Det lär väl sluta med att han rullar ut mej på stolen i korridoren och sen hivar iväg mej långt åt helvete... Men det får jag ta när jag under en veckas tid har suttit nästan i knä som ett plåster på stackarn. Haha. Vi syns på måndag Per... (Om han inte är "sjuk" då..) ;-)

Första dagen på mitt nya jobb avklarad!! Ja, det är sant. Jag har tagit mej ifrån hemtjänsten för att testa nått HELT nytt. Jag har gjort det jag sa att jag ALDRIG skulle göra: jag har börjat på SYKES. Förvirringen är total och det känns som om jag aldrig kommer att lära mej allt som dom tror att jag ska lära mej. Men jag antar att om alla andra klarar av det så borde ju jag också göra det. Just nu snurrar en massa produkter och information runt i huvudet. Jag antar att jag kommer att drömma om datorer och dylikt inatt... Tack Per för att jag fick hänga som en ryggsäck på dej idag... Antar att jag har lärt mej nått, även om det inte känns som det just nu. Va livrädd för att jag skulle försova mej idag också. Är ju inte direkt van att kliva upp tidigt på morgonen... Men jag somnade i rätt bra tid igår. Vaknade iofs. flera gånger inatt... Men lyckades kliva upp på en gång som klockan ringde idag.

Igår va jag och G ute och åkte hans nya hoj. (Han köpte den i fredags..) Fan va kul. Har ju inte blivit så mycket åkande i sommar. Men det va ju inte direkt varmt att åka sista september... Sista chansen till helgen tror jag, sen blir det till att vänta till våren. Men jävligt snygg tycker iallafall jag att den är.. Eller?

Hur mycket är det ok att ljuga? Är det ok att ljuga om ingen kommer till skada och det är för en bra sak? Jag är världens sämsta på att ljuga och jag har världens sämsta pokerface. G ser alltid på mej om jag inte talar sanning. Jag behöver inte ens börja prata alla gånger för att han ska förstå att jag inte är helt uppriktig. Det kan räcka med att han frågar något och då börjar jag fnittra. Om han tex. frågar om jag tycker att nån är snygg och sen spänner ögonen i mej så är det lite svårt att klämma fram ett nej när hela jag lyser jaaaa... (Ok, det kanske va ett dåligt exempel för det är ju ingen vits att ljuga om nåt sånt. Är nån snygg så är den ju det.) Men det kan va vad som helst.

Men nu har jag alltså ljugit "på riktigt". Inget farligt, men ändå en lögn.. (Bara för att inte G skulle frysa ändan av sej.) Kände mej jättedålig och va naturligtvis tvungen att erkänna på en gång. Det va ju inget allvarligt jag ljög om, men ändå.

Sen har jag funderat på en annan sak. Om man inte säger nått då, är det också en lögn? "Att undanhålla sanningen..." Ex: Jag köper ett par skor. När jag kommer hem visar jag G allt jag handlat men "glömmer" att visa skorna. Om han inte frågar "har du köpt skor?" så behöver ju inte jag säga nått. Sen när han hittar skorna (månader senare, långt in i garderoben) så kan jag ju med gott samvete säga att det va läääängesen jag köpte dom. Då har jag väl inte ljugit bara för att jag inte sa nått från början?

Jag MÅSTE sluta handla. Vad är det som får mej att tro att jag kan göra av med mer pengar än vad som finns på kontot? Det är så jävla lätt att beställa saker på internet, då behöver man ju inte betala på en gång... Men nu är det betalt. Då slog det mej precis att jag ju har beställt fler saker som kommer vilken dag som helst! Fan! Tur att lönen kommer på torsdag. Men nu är det bra. Har rensat lite i postberget (som av nån kånstig anledning växer på köksbordet...) och hittade en massa höst-kataloger. HM, Ellos, IKEA mm. Jag känner mej riktigt stolt faktiskt, för jag slängde allihop. Nästan... Jag behöll IKEA-katalogen.. Då kan jag ju beställa saker med G eftersom han bor brevid IKEA i Oslo.. (Och då slipper jag ju betala.) Vi behöver nya dukar, ljuslyktor, ny soffa... Bäst jag skriver en lista så han inte glömmer nått..