Inatt fick jag känna på hur jobbigt det kan vara med ett barn som skriker hela tiden. Tyra skrek i nästan två och en halv timme och det fanns inget jag kunde göra för att få henne att sluta. Vi provade: rapa, bära på axeln, bära hängandes på underarmarna, ligga i sängen, stå och gunga, gå fram och tillbaka, prova nappen, byta blöja, äta. INGET hjälpte! Efter två timmar började jag gråta och övervägde att ringa Rickard och säga att han måste flytta hem. Och efter nästan två och en halv timme somnade vi äntligen (förmodligen av utmattning) liggandes tillsammans i min säng, med napp och lätt klappande på rumpan.

Idag har Tyra varit ute och gått med sin mormor i över tre timmar, så jag har fått en del gjort här hemma. Hann längta en hel del efter Tyra-pyret också kan jag lova...