Nedräkningen har inte bara börjat, den är i full gång. På söndag åker vi. Mitt i natten (06.00) lyfter planet från Arlanda, om det inte blir några förseningar. Inkeckningen stänger en timme innan och vi ska parkera bilen innan. Har räknat med att vi måste åka från G´s moster (som vi ska sova hon i Sthlm natten innan) runt tresnåret. Vi ska alltså åka drygt tre och en halv mil från henne... Pappa skrek rakt ut när jag berättade om våra planer och sa att det va alldeles för sent att åka. -Ni måste ju ha marginaler fattar ni väl? sa han. -Tänk om nått händer så ni blir försenade? -Tror ni att planet väntar på er eller? NÄ!!! Det tror vi inte!!! Men jag tänkte i all min naivitet att två timmar borde räcka för att ta oss knappt fyra mil mitt i natten.(Lär ju inte vara så mycket rusnigstraffik, fast vi är i huvudstaden...) Hur mycket jag än förklarade sa pappa att det absolut inte räckte. Däremot kunde han inte säga vilken tid han tycker att vi måste åka. Så vi avslutade disskussionen utan att ha kommit fram till något alls mer än att jag var riktigt irriterad på honom. (Hormoner...)

Jag vet att pappa oftast har rätt, men jag vet också att många gånger (I stort sett alla) som man åker någonstans med familjen, dvs. med pappa i spetsen, så får man vänta. Länge. Det är klart det är bra med extra tid ifall något oväntat händer, men om man måste åka mer än två timmar innan vi måste vara där så är det väl ingen idé att åka ner till Stockholm dagen innan? Då kan vi ju lika gärna åka direkt härifrån.